Efter år av självbedrägeri och eviga cirklar – är det nu, till sist, som Ester Nilsson får höra de ord hon längtat efter, uttryckta med fulländad övertygelse: subjekt, predikat, objekt?
I denna tredje, fristående del om Ester Nilsson, poeten och essäisten som gjort kärlekens besatthet och intellektets rationalisering till sin livshållning, är något annorlunda. För första gången är det hon som blir jagad. Hon, som så många gånger rest land och rike runt för kärlekens skull, blir nu själv föremål för en annan människas längtan.
Paul Henning North är utsänd av Förenta staterna för att arbeta med frågor om religiös terrorism. Han och Ester möts i Köpenhamn och deras relation präglas till en början av ömsesidighet.
Men väninnekören har varit med förr. De vet hur det brukar sluta. Och deras förnuftiga invändningar har sällan lyckats tränga igenom Esters hårdnackade tro på kärlekens logik. Samtidigt pågår deras egna dramer: en av dem lever sin egen romanvärdiga kärlekshistoria, där de sociala och intellektuella klyftorna skaver – en dynamik som för tankarna till Elizabeth Bennet och mr Darcy i Stolthet och fördom. En annan ser sitt äktenskap långsamt vittra sönder. Och så försöker de navigera kring en förändrad könsidentitet, men språket och tankarna hänger inte riktigt med, trots viss ansträngning.
Som alltid hos Lena Andersson ligger fokus på de stora känslorna snarare än på de yttre omständigheterna. Miljöerna beskrivs sparsamt, ibland knappt alls. Vi får veta var vi befinner oss – i moderns hem, i Köpenhamn, på Vetekatten – men detaljerna får läsaren själv fylla i. Undantaget är arkitekturen, som då och då får ta plats i berättarens betraktelser. Det är talande för Anderssons stil: analytisk snarare än målande, exakt snarare än emotionell.
Språket är genomgående distanserat och sakligt, med en ålderdomlig ton som bidrar till en viss tidlöshet. Det märks både i löptexten och i dialogen. Karaktärerna för långa, avancerade resonemang och utbytena präglas av en skärpa och filosofisk stringens som ibland snarare liknar idédebatt än naturliga samtal. Precis som i Austens romaner genomsyras språket av en formell klarhet som stundvis tippar över i det konstlade. Men om Austen är en elegant och ironisk observatör av sociala spel, är Andersson en skarp och osentimental analytiker av människans självbedrägeri. Det är en del av hennes litterära signum, men det gör också att karaktärerna börjar låta likadant. Den enda som bryter av är Lotta, med ett något mer vardagligt språkbruk och inskjutna engelska uttryck.
Romanens filosofiska inslag är starka. De handlar inte bara om kärlekens mekanismer, utan även om moral, våld och hat. Anderssons egen ateistiska övertygelse kan skönjas mellan raderna. Männens och kvinnornas olika livsvillkor återkommer även i de till synes banala detaljerna: medan männen i boken njuter av ostron och bokar dyra hotell förhåller sig kvinnorna mer spartanskt.
Som alltid med Anderssons böcker är detta en roman som väcker tankar. Hennes blick på människans självbedrägeri är lika skarp som alltid, och hon är lika hård mot männen som mot kvinnorna. Där Egenmäktigt förfarande och Utan personligt ansvar till stor del handlade om kvinnlig hängivelse och manligt utnyttjande, är maktförhållandet här mer komplext. Ester får uppleva en relation där rollerna är omvända – men frågan är om slutpunkten för den skull blir en annan.
Det mest drabbande i romanen är kanske ändå slutet. För trots att detta verkar vara Esters tryggaste kärlekshistoria, slutar den i tragedi. Vad som händer ska inte avslöjas rakt ut, men det är en slutpunkt som både ramar in romanen och ger den en annan ton än de tidigare delarna.
Den som stör sig på omaka bokryggar i hyllan kan glädjas åt att Polaris, som nu tar över utgivningen från Natur & Kultur, samtidigt ger ut de två tidigare delarna i den nya formgivningsstilen. Estetiken i bokhyllan är, trots allt, en aspekt av dagens bokläsande.
Och i sedvanlig Anderssonsk anda lämnas vi med en hel del att fundera över. Kanske är detta Esters sista kapitel. Eller kanske är det, som alltid i hennes värld, bara början på en ny analys. När jag lägger ifrån mig boken känner jag mig både intellektuellt styrkt och emotionellt utmattad. Andersson har återigen fått mig att tänka, ifrågasätta, diskutera.